I en annan dimension

Idag skulle jag med mina katter till veterinären för att kastrera dem, det är förvisso inget ordinärt med detta utan ett enkelt ingrepp som mig veterligen är helt riskfritt. Ett problem stod jag dock inför: katterna skulle lämnas in mellan sju och halv åtta, och jag brukar gå upp tidigast tolv på grund av mina arbetstider. Till på köpet behövde jag, i förberedande syfte, ta en sväng till systemet idag. Det fanns givetvis bara ett sätt att få mig att passa tiden, och det var att aldrig somna.

Nu är det inte min sömnlösa natt det här ska handla om, utan den chock jag fick på vägen till veterinären, i min väntan på att systemet skulle öppna och på vägen hem. Jag är van vid att åka till jobbet någon gång mellan ett och så sent som sex på kvällen, med andra ord var det väldigt länge sedan jag upplevde det som kallas morgonspurten!

Att jag säkerligen ser trött ut när jag släpar mig till jobbet klockan tre på eftermiddagen är en sak, men folk runt omkring brukar se rätt pigga ut vid den timman. Det var så udda att se folk så sömndruckna, zombifierade, monotona… Det var verkligen en galen känsla!

I väntan på systemet uppsökte jag en bokaffär och bänkade mig därefter på ett café på centralstationen. Djupt fascinerad av denna värld som sedan år tillbaka försvunnit för mig var jag tvungen att sitta med utblick över centralen och stundom läste, stundom bara njöt av mitt kaffe och betraktade folk. Jag har klart alltid fascinerats av folk, inte bara vackra tjejer, utan folk i största allmänhet beroende på deras gränslösa variation av utseende, klädsel och attityd.

När jag satt där kom en kille, något äldre än mig själv, fram till mig då jag ensam ockuperade ett bord med tre fåtöljer varpå han frågade ”Mind if I have a seat?” Då jag själv sitter och läser en bok på proper Brittiska blir mitt givna svar ”Well, sertainly. This is all my rubbish” och syftar på de tre koppar och det fat som står på bordet. Mer sade vi aldrig. Vid ett tillfälle passerade en tjej som framträde något tydligare än den övriga massan, varpå både jag och min gäst råkade kolla på henne och därefter direkt möta varandras blickar och log. Det universella språket är underbart!

Jag tror inte jag med ord kan uttrycka vilken upplevelse den här dagen var för en nattuggla som mig. Jag tror rent av att jag ska tvinga mig att dygna lite oftare enbart för att kunna gå ut och få en större variation av mänskligheten. Det kanske är bästa sättet att förklara det: Även om det är samma människor så är det något annorlunda hos oss beroende på dygnets tidpunkt… eller jag vet inte.

Jag forskar vidare!

Katterna mår bra förresten, även om Hemera beter sig som ett fån i sin skyddande strut…