Stolthet & Förfall
tisdag 18 mars 2008
Jag har inga problem med att förakta mänskligheten. Givetvis blir det lite komplicerat när man måste erkänna sig som en del av den, och därmed även måste känna förakt inför sig själv. Någonstans har jag dock alltid velat tro att jag höjer mig en liten aning över den stora massan, att jag inte är fullt lika vedervärdig som majoriteten av världens befolkning. Jag har alltid varit rättfärdig och principfast, hjälpt de jag kunnat och rent utav utvecklat en avsky för att ljuga (allt detta kommer jag ta upp vid senare tillfällen för vidare fördjupning i den invecklade livsfilosofi jag själv byggt kring mig).
På senare tid har jag dock kommit till en tragisk insikt: jag har tappat all min ära! Jag ser mellan fingrarna, jag har börjat bryta stora så väl som små principer jag alltid haft, jag kollar åt andra hållet när någon behöver hjälp och jag ljuger allt oftare. För vissa kan detta framstå som bagateller, men inte för mig. Jag har erkänt mig ha Jesuskomplex, jag blir gärna martyren… jag tar tillbaka det, jag blev gärna martyren förr. Idag vill jag helst bara fly så fort något blir det minsta jobbigt.
Var tog min stolthet vägen!?
Hur det kom sig att jag sakta började tappa omdömet och föll in i denna hemska spiral är inget som ska tas upp här. Det är högst privat, inte bara för min del utan även för andra. Men låt oss säga att de upplevelser jag och folk i min omgivning utsatts för, och även utsatt andra för, har helt enkelt fått mig att kallna bortom vad jag trodde var möjligt.
När det gått så långt att jag desperat söker efter något inom mig själv att vara stolt över, att jag slutar röka för att kunna slå mig på bröstet och säga ”Se, jag klarar något svårt!” För det är svårt att vara en god människa i dagens samhälle. Rökningen har så blivit en metafor för min rehabilitering av mitt eget förfall, en start inte bara för en bättre hälsa utan även för en bättre själ.
Att sluta röka upprättar sannerligen inte de fel jag gjort de senaste åren, men det kanske kan få mig att sluta klanka ned på mig själv var dag, ta mig i kragen och åter kunna stå rakryggad inför rättfärdighetens gudinna.
