Trasig fjäder & brända säkringar?

Jag är så trött på att folk mår så dåligt, jag själv så väl som andra. Men det absolut värsta är när man blir utmålad som den som tillfogar smärta utan att man egentligen gjort något, utan för att man inte gjort något. Jag är inte synsk, jag vet inte alltid vad folk önskar från mig, och jag orkar inte alltid finnas där för alla som vill det.

All denna press har tryckt ihop mig likt en rostig fjäder, redo att expandera och flyga all världens väg. Stackars den arma sate som råkar komma i vägen för den kula denna fjäder skjuter iväg! Fast på senare tid har jag faktiskt lugnat ned mig avsevärt, till och med när pressen ökat har jag bara slappnat av. Jag orkar helt enkelt inte bry mig längre… fjädringen i sig har gått sönder.

De inre säkringar som människor kallas sympati, samvete och omtanke har slagit ifrån inom mig. Jag vet att jag borde må dåligt över vissa saker. Jag är bara så maktlös att förbättra dem, och ändå förväntas jag göra det, att jag bara lägger mig platt ned och det maskineri som är jag orkar inte gå framåt alls. Snarare rulla baklänges ned för backen!

Nu ska vi inte säga att allt hopp om min mänsklighet är ute enbart för den här sakens skull. Det har varit väldigt mycket nu och jag behöver en paus rent ut sagt. Tyvärr vägrar folk uppenbarligen ge mig det välbehövliga utrymmet… men det är inte mer att göra åt saken än att kämpa på. Till vardags tar det för mycket energi att ta tag i de konflikter jag lever i, men för den sakens skull inte sagt att jag inte bryr mig. Maskineriet har kanske inte alls bränt sina säkringar, de har bara fått reducerade arbetstider på grund av överhettning.

Till er som känner sig träffade: Jag tänker alltid på er, även om ni inte kan höra det.