Den man älskar, den agar man

Nja, nu är jag inte direkt av denna gamla satts mening, men det finns ändå en poäng i den. Poängen är den att man ska kunna vara hård och brysk mot den man älskar, för annars är man inte ärlig. Vi stör oss på varandra, och kommer alltid göra, så varför inte blåsa ut denna aggression i lagom doser. Jag och mina vänner har till och med tagit detta till en än högre höjd:

Den man gillar, den mobbar man!

Genom att vi ständigt går loss på varandra, på ett skämtsamt plan, både fysiskt som verbalt (mest verbalt) så har vi inte några behov av riktiga bråk. Till och med när vi skäller ut varandra gör vi det under skämtsamma former då vi tappat förmågan att vara rent elaka.

Nyinkomna i vår umgängeskrets har lite svårt för detta ibland då vi genast kan få för oss att mobbar ut dem. Om de uthärdar tillräckligt länge, eller rent av ger igen i skämtsam ton så brukar vi erkänna att orsaken att vi gör det är inte för att vara elaka. Att mobba ut en nytillkommen är vårt sätt att direkt ta upp dem i vår gemenskap, vi godkänner dem som vän genom att behandla dem precis som en vän. Givetvis är vår fortsatta relation beroende på hur de möter denna behandling. För det mesta förstår folk att vi gör det med glimten i ögat.

Det absolut tydligaste tecknet på att vi gillar någon är att vi ger dem ett smeknamn. Dessa har varierat allt från fobier, vad de råkat säga för dumt, vad de gjort eller var de bor. För att nämna några: Salsa, Gråsuggan, Burken och Nördinge i kukrännan…

Jag tror fler människor skulle ta efter oss och skaka om sina perfekta, mysiga, fjäskande attityder mot varandra. Jag tror vi skulle bli av med en hel del skitsnack bakom ryggen då. Folk skulle, trots att det är sagt som ett skämt, förstå vad folk stör sig på med dem och kanske rent av att kunna göra något åt det utan att för den sakens skull ta illa upp. Men främst av allt skulle folk förstå vilka deras vänner är, för vänner kan skämta med varandra om allt.