Släpp fram mig!

Den som läste gårdagens inlägg, Varför så arg?, vet att jag pratade om att miljöbyte förr varit gott för mig. Även om det mest var en ironisk sak att nämna, då jag knappast är utsatt för samma skit nu som jag var då, så har det nog ändå en hel del med sanningen till varför jag faktiskt är så lättirriterad.

Jag bor sedan juli tillsammans med en kompis i en tre längst ut i betongdjungeln. Inget fel med det egentligen men jag har lite större planer än så. Orsaken att jag bor så här var dels att vi behövde en bostad pronto och fick ett erbjudande som löste det. Vidare bor vi rätt billigt vilket är lysande då kompisen har skulder att betala av, och jag kan spara…

Orsaken att jag sparar är simpel: jag vill köpa mig en lägenhet med bra läge, kunna inreda den som jag vill utan en förening som lägger sig i, ha något som verkligen är mitt och till på köpet är det en investering för framtiden.

Så för att uppnå detta försöker jag lägga undan minst femtusenkronor i månaden, vilket visserligen inte motsvarar mer än en räntesänkning på femtio kronor per månad. Fast när du räknar på de sextiotusen jag redan har, efter att köpt in helt nytt möblemang dessutom, och kommer spara in en massa till så kommer det göra stor skillnad i långa loppet…

”Kommer spara in en massa till…” hoppas jag!

Kompisen, som ska ge mig ekonomisk lättnad under sparandet, har istället blivit en ekonomisk belastning då jag inte fått in en enda krona för hyra, internet eller el så här långt i år. Till på köpet har han lånat mat av mig, och fast jag upptäckt detta och konfronterat honom med det och han lovat att inte göra det mer har det ändå hänt.

Så ja, jag är grinig på min bästa vän för att han inte lever upp till vad han lovat, och än värre inte gör nämnvärt mycket mer än att spela World of Warcraft och vänta vid telefonen på att någon ska ringa för att erbjuda några timmars jobb. Han är vad som står i vägen för mina drömmar just nu och jag vill verkligen bara skrika Släpp fram mig! Men det tycks inte hjälpa…

Personligt till vännen:
Jag vet att du kanske läser detta, och hoppas att du inte tar illa vid dig. Det är inget nytt varken för mig, dig eller vänner, jag vill bara ventilera mig själv. Kanske kan du rent av genom det här inse hur frustrerande det här är för mig. Främst handlar det faktiskt inte om pengar, utan om att du avvikit från planen. Planen vi skapade tillsammans den där förskräckliga kvällen som ledde till att vi ockuperade oss i ett omöblerat kök i Norrköping med sprit och en gitarr i flykt från de som bodde där och pratade om framtiden.

Jag känner mig… sviken.