Konungens återkomst

Om du tror att det här inlägget på något sätt skulle ha med Sagan om Ringen att göra är det bara att lägga ned och läsa, eller om du inte vill läsa om den sagda sagan kanske det är verkligen är värt att fortsätta läsa. Inlägget kommer handla om flera saker som har återvänt, och som jag sannerligen uppskattar. Att jag väljer ett uttryck som kung, trots att jag är för avskaffandet av monarki, beror på att i ett av fallen har en viss kung stor betydelse. Detta är dock min egen internhumor, som jag möjligtvis kan dela med mig av till nära vänner, och enbart för mitt eget nöjes skull ska jag ändå lägga in gömda ledtrådar… Ja, jag är sjukt barnslig just nu, men förklarning kommer till den som läser!

Vi börjar enkelt med återkomsten av en av de mest eftersaknade konsumentbara produkterna någonsin, jag pratar givetvis om Lakritspucken! Hur kunde den någonsin tillåtas försvinna? Sedan dess återkomst har jag febrilt försökt jaga tag på en för att kontrollera att den inte förändrats i smak. Överallt där jag försökt har den dock varit slut, fram tills idag, så hur kan något så uppenbart eftertraktat bara tas bort? Den som tog det beslutet är en riktig häxa (oavsett om det var en man) och borde brännas levande på ett bål. Nu är dock en av världens godaste glassar tillbaka och skillnaden från original och nyversion är… acceptabel.

Nu dyker vi lite djupare och går in på ett mer emotionellt plan. För de som inte känner mig, eller de som inte insett det, så har jag haft lite svårt att släppa min senaste flickvän. Inte bara har vi haft återfall på återfall, utan jag har verkligen inte fallit för någon annan. Visst har jag sett vackra tjejer, uppskattat deras personlighet, och verkligen gillat dem… men aldrig riktigt känt något. Det har snarare varit en frivillig hjärntvätt att ”det här är en bra tjej, henne kan jag väl gilla i brist på bättre”.

Jag vill av flera anledningar inte gå in på några detaljer, men låt oss bara säga att jag gjort en ny bekantskap och den har minst sagt haft inverkan på mig. Mitt dåliga humör är som bortblåst, jag skrattar, har överskottsenergi och tänker jag intensivt på henne så får jag antingen ett fånleende eller en trånande blick som ser ut i fjärran. För vissa kanske inte detta låter som något spektakulärt, men jag har inte ens kommit nära den här känslan på två år. Det har verkligen fått mig att fråga mig själv: What’s this!?

Så vad vill jag med den här nya bekantskapen? Ärligt talat vet jag inte. Jag gillar inte att sätta upp mål om relationer, de har snarare en tendens att gå åt raka motsatsen när man gör det. Men givetvis hoppas jag med tiden nå någon form av framgång i denna nya, okända relation, även om jag just på grund av att den är så ny inte kan säga säkert hur mycket jag vill.

En sak är dock säkert: Att bara vara i detta exstatiska tillstånd är en upplevelse jag var rädd att jag aldrig skulle få uppleva igen. Att den här spralliga uforin endast hör en ungdomlig osäkerhet till, och att man med åldern tappar den där extrema gnistan och bara nöjer sig med någon tids nog. Att kunna känna så här för någon, oavsett hur det går i framtiden, är ett stort framsteg för mig. Men i nuet är jag nöjd med att bara njuta av denna… förälskelse?