Viljors prioritering

Visst är det jobbigt när man inte kan besluta sig för en sak, framför allt när det betyder att man måste välja bort något annat. Än krångligare blir det när det inte bara är din egen vilja du slåss emot, utan en kompis eller än närmare relation. För att undvika onödigt krångel har jag sedan länge själv haft en bedömningsskala som jag använder för att se om jag egentligen borde backa och ge utrymme för den andra, eller den andres, vilja.

Den vilja med lägst rank är kan. Jag kan göra det här nu, precis som jag skulle kunna göra det någon annan gång. Så länge det bara är något man har möjligheten att göra så spelar det inte vidare stor roll.

Näst längst ned har vi ändå en stark vilja, det är det här lilla elakingen som ofta föranleder till bråk mellan folk, och i viss mån även internt i våra huvuden. Jag vill göra det här, det verkar skoj och jag ser inte varför jag skulle avstå. Fast tänker man efter så finns det viktigare saker och vill hamnar endast i en tidsrymd när inget annat behöver göras. Vilket för oss in på nästa steg.

Den vanligaste styrande orsaken till att vi tar oss i kragen och gör något är att vi helt enkelt behöver göra. Det kan handla om att diska, tvätta, städa, sova, gå och handla och massa sådana här smått tråkiga saker som man ändå behöver få gjort. Detta innebär inte att det är någon panik ifall man skulle hoppa över detta ett tag, kanske behöver man inte göra det förrän dagen efter därför att det finns ett vill som verkar så mycket mer lockande.

Den sista, den hemska, den där som inte borde få finnas gör dock sin entré lite då och då. Det är ondskan i ett måste. När man åsidosatt sina behöver för sina vill eller kan en längre tid ställs tillvaron på sin kant och man måste få en sak gjort. Även till vardags gör sig detta måste påmind, vi måste till exempel jobba om vi har ett jobb, men även små bagateller som att gå på toa.

Om man, när en konflikt uppstår, bromsar upp och kollar över hur stor betydelse ämnet har för den andre, eller den andra viljan, och väger detta emot sin egna vilja så kan man kanske ibland inse att man faktiskt har lägre prioritering, varpå man borde rannsaka sig själv och antingen lägga sig helt eller uppnå en kompromiss.

Det finns bara ett problem med att jag alltid använt mig av detta system: Man tenderar ofta att vara den enda som lägger sig. Så när det väl är något jag verkligen vill, behöver eller måste så står min vilja där som en solid betongvägg och andras argument är inte någon hammare, de är en tandpetare som inte gör mycket inverkan på min viljans barrikad.

En dag kanske fler kommer rannsaka sig själva och höja sin ödmjukhet för att kunna erkänna sin vilja som underlägsen. Men till dess kommer jag fortsätta vara förvirrande för folk då jag uppoffrar allt ena stunden och nästa vägrar ge ett skit!