Mer kärlek?

Jag vet att jag varit på ett lite småfjantigt humör det senaste på grund av de vårkänslor som mot all logik drabbat mig, men när jag pratar om den renaste kärleken så pratar jag inte om tjejer. Så låt oss lämna släktet Homo Sapiens och istället gå över till släktet Felis Catus, eller som vi brukar benämna dem tamkatter.

Jag har legat sömnlös nu i flera timmar, jag har kollat film men kan inte fokusera mig. Kollat serier men de får mig inte att slappna av. Jag stängde helt enkelt av och bara låg och klappade Adonai och Hemera, mina två katter, som låg ihoprullade likt ett yin-yang bredvid mig och spann lågmält.

När jag kan ta mig denna tid, att verkligen bara ligga bredvid dem och då och då stryka handen över dem med jämna mellanrum, rusar både energi och lugn genom mig. Hela världens problem verkar triviala i den mån att jag verkligen kan existera i nuet, och i nuet finns bara katterna. De tankar som råkar skvalpa över harmonins bägare kan jag hantera med reson och framtiden ser alltid som ljusast ut i detta skede.

Jag låg och tänkte på framtiden, på framtida boende och hur mina älsklingar skulle få det där. Sedan dök pensionärvisionen upp… Detta är ett skämt jag och några vänner har om hur vi ser oss själva när vi gått i pension. Jag för min del ser mig som en tanig gammal gubbe som bor i ett flagnat kråkslott i Göteborgs utkant. Jag är en grinig människa som alla barn i området är rädda för och det enda jag verkligen tycker om är mina sexton katter som jag skämmer bort utanför alla rimliga gränser.

Lugnet stördes! Plötsligt fick jag en enorm lust att skaffa en till katt.

Här om dagen var det ett år sedan jag tyvärr var tvungen att låta Oliver, min första katt som jag fick när jag var åtta, somna in för gott efter femton år tillsammans, och ni ska veta att jag saknar honom. Även om jag har haft andra katter under perioden då jag precis flyttat hemifrån, och trodde att han skulle må bäst av att få slippa en till flytt, så har han varit den som alltid funnits. Hans karaktär var något alldeles extra!

Men så började jag tänka lite längre. På mina andra katter jag haft; Cain, Tippex och Kattla hade alla sina karakteristiska drag som gjorde att de var speciella och att jag saknar dem (även om Tippex och Kattla fortfarande är i livet är de inte med mig). Så tänkte jag då slutligen på de drag Adonai och Hemera hunnit utveckla bara på det halvår jag haft dem…

De kommer springande varje morgon när de hör väckarklockan, Hemera vill alltid inleda dagen med att karda på min arm eller mitt bröst, de fattar aldrig att maten serveras i skålen och inte i skåpet där maten står, medan Hemera kastar sig över matskålen är Adonai i desperat behov av uppmärksamhet, de hoppar upp på handfatet när jag borstar tänderna, de kommer när man knäpper med fingrarna, de driver mig till vansinne med att hämta leksaker så de kan leka i min närhet, de smiter förbi mig upp bakom databordet då de vet att de inte får vara där…

En dag kommer jag säkert vilja utöka min lilla kattfamilj, men just nu vill jag bara återgå till de jag älskar mest och njuta av nuet. Att jag tagit ett avbrott från detta är enbart för att jag måste få dela med mig av den glädje de tillför mig.