Emotionella Jurtjyrkogården

Alla har vi väl sett den klassiska filmen Jurtjyrkogården? För de som inte har det handlar filmen om en lyckligt lottad familj som har allt, tills deras son dör i en tragisk trafik olycka. Sedan tidigare har fadern i familjen blivit tipsad om en djurkyrkogård, ovanpå en indiansk gravplats som är ökänd för att väcka de döda till liv. Fadern begraver sonen och denne återuppstår, men som grannen sade ”Sometimes death is better”. Skrämmande nog har jag alltid haft denna film som en metafor för förhållanden…

Jag brukade hata de par som fast det tagit slut envisas med att försöka få ihop det. Gång på gång envisades de med att försöka igen, fullt övertygade om att det skulle bli annorlunda den här gången. Jag blev till och med en av dem! Gång på gång föll jag åter för vad som har varit, blind för allt annat som livet hade att ge. Den ros jag fann utanför min dörr ikväll med ett ”krya på dig” meddelande var bara en häcklande pik… bland annat.

Men faktum kvarstår: Har det tagit slut en gång, har det tagit slut av en orsak! Ge upp! Inse vad som har dött, sörj det ett tag och gå vidare. Att försöka återuppväcka det kommer endast ge lidande.

Jag må vara synisk, aftonen till ära, men det är så jag alltid sett det även om jag vet att jag inte alltid kunnat leva upp till det själv. Kanske behöver vi alla vår tid att komma över det som varit. Kanske tar det olika lång tid att inse att ett förhållande dött och att vi endast försöker klamra oss fast vid det som kunde varit…

Jag hade en otroligt elak pay-off, men mitt i natten vaknade jag och beslutade mig för att inte ha med denna. Kanske nyktrade jag till, kanske förlikades jag med mitt inre… hur som helst är det här allt som blev…