Det som jag vill hylla är dock inte Coehlos förmåga att formulera sig, eller informera om teologiska och historiska händelser, inte heller hans underbara frihet i att använda människor från alla världens hörn som huvudkaraktärer. Nej, det är just den filosofiska delen som jag rent ut sagt avgudar, och som hjälp mig att uthärda vardagens motgångar på ett bättre sätt.

Låt mig ta tre exempel:

I Alkemisten pratas det ofta om tecken. Skillnaden mellan tecken och tillfällighet ligger förvisso endast i betraktarens ögon, men om man tar detta på ett lättsamt sätt och väljer att se enbart positiva tecken så växer ens säkerhet och självkänsla något otroligt. Man har ju hela universum på sin sida!

I Djävulen och fröken Prym pratas det om ont och gott. Här påvisar Coehlo att ingen människa är god eller ond, enligt honom är det endast en fråga om när vi ser en människa som det är avgörande hur goda eller onda de är, vad de ställts inför för frestelse och av vilken orsak de avstår eller faller för den. Ingen människa kan gå hela livet igenom och vara helt god, för det är inte godhet… det är bara feghet.

I Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät har vi dock den absolut bästa filosofiska tankegången Coehlo har gett mig, även om det tyvärr är hans sämsta bok. Den andra är ett begrepp för de dåliga tankarna inom oss själva. När vi blir osäkra och rädda kommer de allra värsta tankarna smygande: Varför? Vad gjorde jag nu? Vad hände? Men det är då Coehlo säger åt oss att tänka rationellt istället, se hur många möjliga orsaker att det är någon utomstående kraft som påverkat och att det hela bara är ett missförstånd. Tänk dig att du skickar sms fram och tillbaka med någon och helt plötsligt får du inget svar. Den andra vill säga att nu sade du något dumt, den andre orkar inte med dig eller något liknande. Men tänk istället på alla logiska förklarningar som att batteriet tog slut, mobilen förlades i ett annat rum och hördes inte… ja, det är ett självupplevt exempel och svaret var att kontantkortet tog slut.

Detta är som sagt bara några av de saker som hjälp mig i livet sedan jg började läsa Coehlo för några månader sedan, och jag har märkt att det har gjort stor skillnad på mitt tänkande. Jag jagar inte upp mig lika lätt längre, jag är självsäkrare, jag vågar ta för mig mer

Det är synd att jag bara har två böcker kvar att läsa som han skrivit, men hur mycket mer kan han lära mig om att leva egentligen? Fast jag kan ge mig sjutton på att han varje kväll när han lägger sig ned i sin säng har ett stort leende på läpparna och tänker ”Det hade varit roligt att avslöja meningen med livet i nästa bok, men jag tror inte de är redo för det än”.

Tack Coehlo! Just nu mer än någonsin!

Jag brukade hata de par som fast det tagit slut envisas med att försöka få ihop det. Gång på gång envisades de med att försöka igen, fullt övertygade om att det skulle bli annorlunda den här gången. Jag blev till och med en av dem! Gång på gång föll jag åter för vad som har varit, blind för allt annat som livet hade att ge. Den ros jag fann utanför min dörr ikväll med ett ”krya på dig” meddelande var bara en häcklande pik… bland annat.

Men faktum kvarstår: Har det tagit slut en gång, har det tagit slut av en orsak! Ge upp! Inse vad som har dött, sörj det ett tag och gå vidare. Att försöka återuppväcka det kommer endast ge lidande.

Jag må vara synisk, aftonen till ära, men det är så jag alltid sett det även om jag vet att jag inte alltid kunnat leva upp till det själv. Kanske behöver vi alla vår tid att komma över det som varit. Kanske tar det olika lång tid att inse att ett förhållande dött och att vi endast försöker klamra oss fast vid det som kunde varit…

Jag hade en otroligt elak pay-off, men mitt i natten vaknade jag och beslutade mig för att inte ha med denna. Kanske nyktrade jag till, kanske förlikades jag med mitt inre… hur som helst är det här allt som blev…

Jag har legat sömnlös nu i flera timmar, jag har kollat film men kan inte fokusera mig. Kollat serier men de får mig inte att slappna av. Jag stängde helt enkelt av och bara låg och klappade Adonai och Hemera, mina två katter, som låg ihoprullade likt ett yin-yang bredvid mig och spann lågmält.

När jag kan ta mig denna tid, att verkligen bara ligga bredvid dem och då och då stryka handen över dem med jämna mellanrum, rusar både energi och lugn genom mig. Hela världens problem verkar triviala i den mån att jag verkligen kan existera i nuet, och i nuet finns bara katterna. De tankar som råkar skvalpa över harmonins bägare kan jag hantera med reson och framtiden ser alltid som ljusast ut i detta skede.

Jag låg och tänkte på framtiden, på framtida boende och hur mina älsklingar skulle få det där. Sedan dök pensionärvisionen upp… Detta är ett skämt jag och några vänner har om hur vi ser oss själva när vi gått i pension. Jag för min del ser mig som en tanig gammal gubbe som bor i ett flagnat kråkslott i Göteborgs utkant. Jag är en grinig människa som alla barn i området är rädda för och det enda jag verkligen tycker om är mina sexton katter som jag skämmer bort utanför alla rimliga gränser.

Lugnet stördes! Plötsligt fick jag en enorm lust att skaffa en till katt.

Här om dagen var det ett år sedan jag tyvärr var tvungen att låta Oliver, min första katt som jag fick när jag var åtta, somna in för gott efter femton år tillsammans, och ni ska veta att jag saknar honom. Även om jag har haft andra katter under perioden då jag precis flyttat hemifrån, och trodde att han skulle må bäst av att få slippa en till flytt, så har han varit den som alltid funnits. Hans karaktär var något alldeles extra!

Men så började jag tänka lite längre. På mina andra katter jag haft; Cain, Tippex och Kattla hade alla sina karakteristiska drag som gjorde att de var speciella och att jag saknar dem (även om Tippex och Kattla fortfarande är i livet är de inte med mig). Så tänkte jag då slutligen på de drag Adonai och Hemera hunnit utveckla bara på det halvår jag haft dem…

De kommer springande varje morgon när de hör väckarklockan, Hemera vill alltid inleda dagen med att karda på min arm eller mitt bröst, de fattar aldrig att maten serveras i skålen och inte i skåpet där maten står, medan Hemera kastar sig över matskålen är Adonai i desperat behov av uppmärksamhet, de hoppar upp på handfatet när jag borstar tänderna, de kommer när man knäpper med fingrarna, de driver mig till vansinne med att hämta leksaker så de kan leka i min närhet, de smiter förbi mig upp bakom databordet då de vet att de inte får vara där…

En dag kommer jag säkert vilja utöka min lilla kattfamilj, men just nu vill jag bara återgå till de jag älskar mest och njuta av nuet. Att jag tagit ett avbrott från detta är enbart för att jag måste få dela med mig av den glädje de tillför mig.

Den vilja med lägst rank är kan. Jag kan göra det här nu, precis som jag skulle kunna göra det någon annan gång. Så länge det bara är något man har möjligheten att göra så spelar det inte vidare stor roll.

Näst längst ned har vi ändå en stark vilja, det är det här lilla elakingen som ofta föranleder till bråk mellan folk, och i viss mån även internt i våra huvuden. Jag vill göra det här, det verkar skoj och jag ser inte varför jag skulle avstå. Fast tänker man efter så finns det viktigare saker och vill hamnar endast i en tidsrymd när inget annat behöver göras. Vilket för oss in på nästa steg.

Den vanligaste styrande orsaken till att vi tar oss i kragen och gör något är att vi helt enkelt behöver göra. Det kan handla om att diska, tvätta, städa, sova, gå och handla och massa sådana här smått tråkiga saker som man ändå behöver få gjort. Detta innebär inte att det är någon panik ifall man skulle hoppa över detta ett tag, kanske behöver man inte göra det förrän dagen efter därför att det finns ett vill som verkar så mycket mer lockande.

Den sista, den hemska, den där som inte borde få finnas gör dock sin entré lite då och då. Det är ondskan i ett måste. När man åsidosatt sina behöver för sina vill eller kan en längre tid ställs tillvaron på sin kant och man måste få en sak gjort. Även till vardags gör sig detta måste påmind, vi måste till exempel jobba om vi har ett jobb, men även små bagateller som att gå på toa.

Om man, när en konflikt uppstår, bromsar upp och kollar över hur stor betydelse ämnet har för den andre, eller den andra viljan, och väger detta emot sin egna vilja så kan man kanske ibland inse att man faktiskt har lägre prioritering, varpå man borde rannsaka sig själv och antingen lägga sig helt eller uppnå en kompromiss.

Det finns bara ett problem med att jag alltid använt mig av detta system: Man tenderar ofta att vara den enda som lägger sig. Så när det väl är något jag verkligen vill, behöver eller måste så står min vilja där som en solid betongvägg och andras argument är inte någon hammare, de är en tandpetare som inte gör mycket inverkan på min viljans barrikad.

En dag kanske fler kommer rannsaka sig själva och höja sin ödmjukhet för att kunna erkänna sin vilja som underlägsen. Men till dess kommer jag fortsätta vara förvirrande för folk då jag uppoffrar allt ena stunden och nästa vägrar ge ett skit!

Vi börjar enkelt med återkomsten av en av de mest eftersaknade konsumentbara produkterna någonsin, jag pratar givetvis om Lakritspucken! Hur kunde den någonsin tillåtas försvinna? Sedan dess återkomst har jag febrilt försökt jaga tag på en för att kontrollera att den inte förändrats i smak. Överallt där jag försökt har den dock varit slut, fram tills idag, så hur kan något så uppenbart eftertraktat bara tas bort? Den som tog det beslutet är en riktig häxa (oavsett om det var en man) och borde brännas levande på ett bål. Nu är dock en av världens godaste glassar tillbaka och skillnaden från original och nyversion är… acceptabel.

Nu dyker vi lite djupare och går in på ett mer emotionellt plan. För de som inte känner mig, eller de som inte insett det, så har jag haft lite svårt att släppa min senaste flickvän. Inte bara har vi haft återfall på återfall, utan jag har verkligen inte fallit för någon annan. Visst har jag sett vackra tjejer, uppskattat deras personlighet, och verkligen gillat dem… men aldrig riktigt känt något. Det har snarare varit en frivillig hjärntvätt att ”det här är en bra tjej, henne kan jag väl gilla i brist på bättre”.

Jag vill av flera anledningar inte gå in på några detaljer, men låt oss bara säga att jag gjort en ny bekantskap och den har minst sagt haft inverkan på mig. Mitt dåliga humör är som bortblåst, jag skrattar, har överskottsenergi och tänker jag intensivt på henne så får jag antingen ett fånleende eller en trånande blick som ser ut i fjärran. För vissa kanske inte detta låter som något spektakulärt, men jag har inte ens kommit nära den här känslan på två år. Det har verkligen fått mig att fråga mig själv: What’s this!?

Så vad vill jag med den här nya bekantskapen? Ärligt talat vet jag inte. Jag gillar inte att sätta upp mål om relationer, de har snarare en tendens att gå åt raka motsatsen när man gör det. Men givetvis hoppas jag med tiden nå någon form av framgång i denna nya, okända relation, även om jag just på grund av att den är så ny inte kan säga säkert hur mycket jag vill.

En sak är dock säkert: Att bara vara i detta exstatiska tillstånd är en upplevelse jag var rädd att jag aldrig skulle få uppleva igen. Att den här spralliga uforin endast hör en ungdomlig osäkerhet till, och att man med åldern tappar den där extrema gnistan och bara nöjer sig med någon tids nog. Att kunna känna så här för någon, oavsett hur det går i framtiden, är ett stort framsteg för mig. Men i nuet är jag nöjd med att bara njuta av denna… förälskelse?

Jag bor sedan juli tillsammans med en kompis i en tre längst ut i betongdjungeln. Inget fel med det egentligen men jag har lite större planer än så. Orsaken att jag bor så här var dels att vi behövde en bostad pronto och fick ett erbjudande som löste det. Vidare bor vi rätt billigt vilket är lysande då kompisen har skulder att betala av, och jag kan spara…

Orsaken att jag sparar är simpel: jag vill köpa mig en lägenhet med bra läge, kunna inreda den som jag vill utan en förening som lägger sig i, ha något som verkligen är mitt och till på köpet är det en investering för framtiden.

Så för att uppnå detta försöker jag lägga undan minst femtusenkronor i månaden, vilket visserligen inte motsvarar mer än en räntesänkning på femtio kronor per månad. Fast när du räknar på de sextiotusen jag redan har, efter att köpt in helt nytt möblemang dessutom, och kommer spara in en massa till så kommer det göra stor skillnad i långa loppet…

”Kommer spara in en massa till…” hoppas jag!

Kompisen, som ska ge mig ekonomisk lättnad under sparandet, har istället blivit en ekonomisk belastning då jag inte fått in en enda krona för hyra, internet eller el så här långt i år. Till på köpet har han lånat mat av mig, och fast jag upptäckt detta och konfronterat honom med det och han lovat att inte göra det mer har det ändå hänt.

Så ja, jag är grinig på min bästa vän för att han inte lever upp till vad han lovat, och än värre inte gör nämnvärt mycket mer än att spela World of Warcraft och vänta vid telefonen på att någon ska ringa för att erbjuda några timmars jobb. Han är vad som står i vägen för mina drömmar just nu och jag vill verkligen bara skrika Släpp fram mig! Men det tycks inte hjälpa…

Personligt till vännen:
Jag vet att du kanske läser detta, och hoppas att du inte tar illa vid dig. Det är inget nytt varken för mig, dig eller vänner, jag vill bara ventilera mig själv. Kanske kan du rent av genom det här inse hur frustrerande det här är för mig. Främst handlar det faktiskt inte om pengar, utan om att du avvikit från planen. Planen vi skapade tillsammans den där förskräckliga kvällen som ledde till att vi ockuperade oss i ett omöblerat kök i Norrköping med sprit och en gitarr i flykt från de som bodde där och pratade om framtiden.

Jag känner mig… sviken.

Låt mig börja med att erkänna den rent hatiska känslan som sakta det senaste halvåret börjat bubbla upp inom mig. Inte bara det vanliga föraktet mot människor som inte kan uppföra sig, startar krig och så vidare, utan en konstant ilska mot alla som kommit i min närhet. Till en början var det bara något jag själv märkte av, men med tiden så började även folk runt mig märka av en förändring.

Förr var det ett skämt bland mina vänner att jag hade blivit arg: ”Trrr arg? Går det? Höjde han på rösten eller vad?” Jag var verkligen is i pressade situationer, oavsett om det var med en vän, i ett förhållande eller att jag fått en käftsmäll på krogen… inte en sinnestämning röjde min ilska, om jag ens var arg det vill säga. Så vad har hänt med mig när jag nu idag hotfullt kan spänna ögonen i mina vänner, skälla ut dem bortom alla rimliga gränser eller rent av börja kasta saker omkring mig…

Detta är inte jag!

Jag skrämmer mig själv för helvete! När jag går igång, vare sig jag är nykter eller full, så är det som att se mig själv inlåst i den där aggressiva idioten. Jag vill vara större än så, jag vill resonera fram en vettig lösning. Men gång på gång tappar jag kontrollen…

Vad kan jag råka ta mig till här näst?

Vad kommer resultatet av det jag gör här näst bli?

Jag måste få mig själv under kontroll igen!

Jag har haft problem med temperamentet tidigare, fram till jag var tolv eller så, även om det hade sin fullt logiska förklarning med skolan. Men då lyckades jag tämja det odjur som härjade inom mig, mycket med hjälp av omväxlande miljö, skriva av mig och träna. Jag skriver här, jag vill komma igång och träna men får bara inte tummen ur och tids nog ska jag börja söka bostadsrätt. Tyvärr verkar de sistnämnda terapimedlen ligga i en obestämd framtid.

Slutligen ska jag faktiskt ta mig den hemska fräckheten att rikta mig rakt mot enskilda vänner och säga ett sanningens ord: Jag kan erkänna att jag hanterat vissa situationer riktigt vedervärdigt den senaste tiden, och jag vill kunna göra bättring, men om ni ser till er själva så borde ni se att när så har skett har kritik mot er faktiskt varit på sin plats!

Den man gillar, den mobbar man!

Genom att vi ständigt går loss på varandra, på ett skämtsamt plan, både fysiskt som verbalt (mest verbalt) så har vi inte några behov av riktiga bråk. Till och med när vi skäller ut varandra gör vi det under skämtsamma former då vi tappat förmågan att vara rent elaka.

Nyinkomna i vår umgängeskrets har lite svårt för detta ibland då vi genast kan få för oss att mobbar ut dem. Om de uthärdar tillräckligt länge, eller rent av ger igen i skämtsam ton så brukar vi erkänna att orsaken att vi gör det är inte för att vara elaka. Att mobba ut en nytillkommen är vårt sätt att direkt ta upp dem i vår gemenskap, vi godkänner dem som vän genom att behandla dem precis som en vän. Givetvis är vår fortsatta relation beroende på hur de möter denna behandling. För det mesta förstår folk att vi gör det med glimten i ögat.

Det absolut tydligaste tecknet på att vi gillar någon är att vi ger dem ett smeknamn. Dessa har varierat allt från fobier, vad de råkat säga för dumt, vad de gjort eller var de bor. För att nämna några: Salsa, Gråsuggan, Burken och Nördinge i kukrännan…

Jag tror fler människor skulle ta efter oss och skaka om sina perfekta, mysiga, fjäskande attityder mot varandra. Jag tror vi skulle bli av med en hel del skitsnack bakom ryggen då. Folk skulle, trots att det är sagt som ett skämt, förstå vad folk stör sig på med dem och kanske rent av att kunna göra något åt det utan att för den sakens skull ta illa upp. Men främst av allt skulle folk förstå vilka deras vänner är, för vänner kan skämta med varandra om allt.

Tidningarna har sprutat ut all den information de lyckats rota reda på för att göra så mycket som möjligt av denna oroväckande nyhet, men bara en enda av tidningarna bryr sig om att skriva att ”motivet till handlingen är okänd”.

Man har fått veta att det är två bröder som skjutits ned av en 40årig man, och att dådet skedde precis efter att de lämnat spårvagnen. Så hur kommer det sig att bara en tidning ifrågasätter någon form av motiv? De andra tidningarna skapar ju bara hysteri genom att utpeka det hela som en galen mans plötsliga infall. Jag tror för min del att det hela var en planerad auktion.

Där med titeln på detta inlägg: Var på din kant! Man behöver inte springa omkring och vara på sin vakt, oroa sig för att bli brutalt nedslagen, eller än värre bara för att man bor i slummen. De flesta saker som händer sker mellan två aggressiva parter som smäller samman och en av dem går där ifrån som kriminell, den andre skadad.

Jag tillhör inte de som hamnar i dessa situationer. Jag är en typisk svensk som håller mig neutral i alla lägen, och därav inte behöver oroa mig för att någon ska sticka en kniv i ryggen på mig. Visst ska man stå upp och slåss för det man tycker är rätt, men man kanske ska överväga huruvida det är värt risken i vissa lägen. Ibland är det nog bättre att bara idiotförklara folk tyst i sitt eget huvud än att riskera en kula i det.

Orsaken till mitt stora ogillande av värktabletter, och även andra temporära mediciner, har sin begynnelse i tre olika trådar som flätar sig samman till ett tjockt rep av avsky. Nu ska vi inte utropa all medicin som ondskefull, många mediciner gör underverk och utan dem hade vi inte kunnat bli friska. Dessa mediciner hyllar jag tvärt om vetenskapen för.

Den första tråden till de temporärt lindrande medicinerna har sin simpla grund i att någon som stod mig väldigt varmt om hjärtat bragde sig själv om livet med hjälp av mediciner. Det tog lång tid innan jag fick reda på sanningen om detta, så när den väl uppdagades slog jag bakut mot alla dessa läkemedel.

Den andra tråden baserar sig på hur jag sett värktabletter påverka folk i samhället. Jag har haft vänner som varit mer eller mindre beroende av värktabletter. För varje generation som går verkar astma och allergier bara öka, och det finns mindre och mindre vi kan göra åt det. Förutom att trycka i de drabbade än mer medicin. Så om följden av medicin blir att vi blir klena, då är det verkligen temporärt lindrande mediciner.

Den tredje tråden, och den mest personliga av dem alla, är inte likt de andra två som baserar sig på andra människor utan rent baserad på mig själv. När jag har huvudvärk och slänger i mig en värktablett så försvinner smärtan, men inte problemet! Folk tar ofta genvägen med medicin istället för att fråga sig var ligger problemet? Kanske har jag bara druckit för lite, kanske ätit dåligt. Är det något som bekymrar mig väldigt mycket just nu, eller beror det på något så löjligt som att jag suttit med knogen in i tinningen för länge? Jag föredrar att söka källan till min smärta och arbeta med den istället för att slänga en tablett i munnen och hoppas det hjälper.

Den eftertänksamme bör kunna se mer än bara värktabletter i den tredje tråden. Det är inte bara samhällets missbruk av värktabletter jag kritiserar, utan i allra högsta grad även psykvården. Istället för att ge proper terapi för de som behöver det trycker man i dem piller efter piller, ökar dosen i hopp om att man successivt ska kunna, inte sluta, utan hålla en jämn dos som inte behöver ökas…

Temporärt lindrande mediciner kommer aldrig att ge något annat än ett behov efter starkare temporära mediciner. Att behandla och läka en skada tar tid, men väl läkt är den ett avslutat kapitel. Likaså är mina tankar kring det här!